Handbollen har varit en stor del av mitt liv. En social och rolig hobby mer än en tävlingsinriktad elitsport. Men sporten har de senaste 10-11 åren stått mig nära hjärtat. Jag tror nog att en person som aldrig spelat en lagsport inte alls förstår vad jag talar om, och det kanske låter en aning löjligt men laget blir verkligen som en familj för varje individ. Inte som kompisarna i skolan dit alla kommer lite halvt omotiverade, fixade och centrerade runt sitt eget. I ett lag behöver du inte vara bästa vän med alla, men gemenskapen är något som delas, och det är det som är det fina. I laget kommer allas verkliga personlighet fram. I stunder då träningen nästan går till en överdrift orkar ingen längre spela den rollen som man kanske spelar i skolan. På planen slänger alla sina masker och är precis sig själva, och ingen bryr sig hur de ser ut när mascaran rinner och svetten lackar längs ryggen, alla upplever precis samma. Alla blir som en helhet, bitar i ett pussel där var och en har sin bestämda plats och när någon saknas kan man försöka täppa hålet, men pusslet blir inte fullständigt.
Känslan man får av att spela går knappt att beskriva med ord. Bara att gå ner längs hallens gång ger den där känslan av laddning; 'nu ska vi ge allt, spela, och glömma resten av världen'. Uppvärmningarna och laddningen inför matchen är något som få saker i världen någonsin kommer att kunna mätas med. Spänningen, förväntan och längtan alla delar; 'idag, kanske just idag.. vi klarar det här bara vi vill och är beredda att ge allt..' När matchen väl sätter igång är ruset runtom så stort att det ända som finns i världen blir den 20 kvadratmeter stora planen och spelarna (VI mot DOM) som rör sig på den. Det ända som betyder nånting är vad motståndarna gör, vilken är vår taktik och vad är nästa drag. När man står ute på planen så är det bara att de allt man förmår, försöka beräkna motståndarna och göra snabba bedömningar och beslut. Några gånger har jag kommit på mig själv att bara stå och stirra mitt under en match, helt upprymd av matchen och bara njuta av den där unika känslan som man bara får av sporten man älskar.
Åren handbollen varit en del av min vardag har varit ett antal underbara år, men som allt roligt har också handbollen sitt slut. Livet måste gå vidare och endast minnena lever alltid kvar, och de närmast hjärtat.
Det ljuvliga laget fick jag spela med det sista året på handbolls-karriären <3 (inte original-laget, men härligt i alla fall!) Med dessa filurer har man färdats med Finland runt flera gånger i månaden, utomlands och otaliga timmar på träningshallens golv, kämpande för det bästa resultatet på planen. Men främst av allt så har vi haft det så jäkla roligt, alla stunder vi svettats, gråtit och skrattat tillsammans <3 älskar varenda en av tjejerna som spelat i mitt lag genom åren, ända från början till slutet! -GrF95- <3
